Jag och mina kollegor har valt att ägna en del av varje skoldag åt fysisk aktivitet på schemat. Antingen är det idrottslektioner eller så är det promenader/schemalagd utelek á 20 minuter. Den sistnämnda har också egenskapen av att vara ett lysande tillfälle att stimulera elever att våga prata inför och leda resten av klassen (eleverna turas om att välja lek och ge instruktioner).
Mitt dilemma är att en stor grupp av mina elever älskar fotboll och ägnar nästan varje rast åt den aktiviteten och gärna vill ha den som veckans utelek. Samtidigt har jag en betydande grupp elever som avskyr fotboll och får diverse mer eller mindre allvarliga låsningar när det blir en schemalagd och därmed obligatorisk aktivitet. Några blir arga. Andra börjar att gråta. Mitt emellan dem finns ett antal elever som inte brukar spela fotboll men som testar under uteleken och sedan blir kvar under rasterna. (Alltså finns det en sammansvetsande effekt här.) Det är verkligen urtypen av ett dilemma. Ska jag använda mitt veto och avstyra fotboll som utelek för att värna de som inte vill/vågar och utesluta en stor grupp elever och samtidigt beröva den där mittemellangruppens möjlighet att upptäcka fotbollen eller ska jag se till den stora gruppens vilja och låta de kanske 5-6 eleverna som inte vågar spela fotboll möta sin rädsla?
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad som är rätt väg att gå här. Idag löste jag det genom att bekräfta de rädda elevernas rädsla, uppmuntra dem att både konfrontera sin rädsla och uppmana sina klassramter att välja en aktivitetet som alla kan vara med på och samtidigt kom jag på mig själv med att säga något jag i efterhand antagligen aldrig avslöjat för en grupp elever:
Regeln är att alla elever deltar i skoluppgifter. Men du har alltid ett val att antingen följa eller bryta mot regler. Det är sant om alla regler. Fundera här på vad det skulle få för konsekvenser för dig och för de andra i klaseen? Skulle du hamna i fängelse? Nej. Skulle någon bli ledsen? Kanske, men antagligen inte.
Jag vet inte om man får säga sånt till sina elever. Jag känner mest att det inte är värt att investera relationskapital i att tvinga elever som inte vill att göra något som när allting kommer omkring inte är särskilt viktigt. På sikt kan vi jobba med att överkomma den rädslan. Men det är inget som händer på en handvändning.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera