#51 – Språk, kommunikation och en tunnelbana

Tisdag. Jag sitter på tunnelbanan och pratar med ett par kollegor. På andra sidan gången finns två emotvända stolspar varav tre ockuperas av ett par ungdomar i trettonårsåldern. De är delar av en skolklass som antagligen varit på något studiebesök i Stockholm och nu ska hemmåt. De skojar och leker som unga gör och verkar ha en trevlig stund.

I det fjärde sätet sätter sig en äldre man som tyst observerar eleverna. Efter en stund börjar han peta på ett av barnens byxben som är av det moderna, medvetet sönderrivna, modet. Jag ser hela händelsen i min ögonvrå och märker hur killen i fråga inte verkar vara helt bekväm med situationen. Mannen fortsätter att söka kontakt och hela tiden är det utan att prata.

Jag ser mig om i vagnen och märker att barnens lärare är i andra ändan. Jag funderar på att ingripa men väljer att avvakta. Efter en stund blir det klart för mig och för ungdomarna att mannen har någon sorts språkstörning som gör att han inte kan prata. Istället är det kroppsspråk som gäller. Eleverna blir stimulerade av språkhindret och hjälps åt att tolka vad mannen vill säga. Det uppstår ett kommunikativt möte som övergår i att de skojar med varandra. Mannen lär dem tecken, eleverna svarar. Mannen pekar på en av reklamskyltarna och barnen försöker förstå vad han menar. Med tiden är det fler och fler av eleverna som fastnar för mannen och till sist är det ett ordentligt samtal som involverar betydligt fler än vad som är särskilt vanligt i kollektivtrafiken. De skrattar, möts och jag kan inte låta bli att bli lite känslosam när mannen till sist börjar komplettera sina tecken med ett par ljud. Det är försök till verbal kommunikation som egentligen inte behövs. Ändå är det fint. Det är ett tecken på tillit som uppstår i deras möte.

En stund senare är vi framme och jag och mina kollegor kliver av för att gå på en konferens – om språk, kommunikation och IKT.

Men egentligen är mitt huvud kvar på den där tunnelbanan…

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.