Om drygt 45 dagar är terminen över. Inför nästa läsår påbörjade jag idag processen att lära känna mina blivande elever. En tredjedel slutar och en ny tredjedel kommer in. Så funkar en tre-fyr-femma.
Tvåorna som till hösten börjar trean är inga nya ansikten. Tvärtom har jag haft en relation med dem sedan de började i förskoleklassen. Trots det är det en superintressant upplevelse att få börja lära känna den på ett annat sätt. Till en början ska jag och min klassföreståndarkollega studiebesöka eleverna i deras nuvarande klassrum och sen ska de i omgångar få följa sin fadder (mina nuvarande femmor) varvat med att hela gruppen ska få besöka oss lite då och då. Allt för att det ska bli en bra skolövergång.
Dagens upplevelse, att jag besöker dem under en matematiklektion med deras nuvarande lärare, var enastående. Att få höra barnet som i åttaårsåldern använder ord som ’parallellgata’ som vardagsord. Att få se eleven som har svårt att se mönster upptäcka sambandet. Att bara få se deras ansikten när de tänker. (Jag vet, det låter konstigt men det är något särskilt just i det ögonblicket.) I deras ansikten ser jag vilka de är som elever och människor och just där och då kan jag föreställa mig våra pedagogiska äventyr och vad som komma skall.
Det är som att vi har känt varandra flera år men aldrig riktigt träffats förrän vi möts i klassrummet.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera