Skifte i skiftet.

På väg hem efter en lång och hård månad är min kropp fysiskt utmattad. Helt slut. Ett par timmars resa är allt som står mellan mig och några lediga dagar. Även om jag har en ny kurs och en ny litteraturlista så skjuter jag arbetet på framtiden – istället vill jag frossa i min egen trötthet.

Men så slår jag mig ner i mitt säte och allting förändras. Mittemot sitter Cancerflickan (tio år gammal) och hennes pappa. De är på väg till Stora Staden för sin tredje cellgiftsbehandling. Det börjar med en förfrågan om att byta plats (för att undvika åksjuka) och det slutar med att jag är lika pigg som jag var för en månad sedan. På vägen hinner jag tänka: Vad har jag att klaga för?

Det handlar om ett perspektivskifte i månadsskiftet.