#92 – Tankar från en middagsbjudning

Det är helg och jag finns i ett socialt sammanhang som jag hört talas om men inte upplevt själv förut: på middag med ett antal personer som (bland mycket annat) är föräldrar till barn i skolålder. De vet om sen tidigare att jag är lärare och därför är det väl en tidsfråga innan vi kommer in på skolan.

De frågar om bedömning, innebörden av olika formuleringar och varför den har den omfattning den har. Jag märker att de verkar tycka att de flesta skriftliga omdömena missar målet: att informera elever/föräldrar om kunskapsläget. Jag förklarar att det är ett rektorsbeslut att utforma omdömen men att det i praktiken finns en del måsten som gör hela processen meningslös. Det blir ett bra samtal med avstickare till formativ bedömning och omfattningen/effekten av nationella prov.

Efteråt kan jag inte låta bli att tänka:
– Om t.o.m föräldrar uppfattar skriftliga omdömen som meningslösa. Varför gör vi dem då?
– Är det här med att bli en representant för sitt yrke i informella sammanhang något som alla är med om eller är det vanligare för lärare?
– Hur förhåller man sig professionellt till andra lärares verksamheter?

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.