Klockan är strax efter 18. Jag har försökt men fick avbryta. Efter en lång arbetsdag som i huvudsak kretsat kring utförandet av delningskonferensen som vi har planerat sedan i våras är det inte afterwork jag behöver.
Istället går jag ut i augustisolen och sätter mig på trottoarkanten. Med utsträckta ben och solen i ögonen kommer jag på vad det hela handlar om. Det här är mitt fjärde år i kommunen som inte är större än att nästan alla ryms i en stor aula. Jag känner rätt många, kanske rent av de flesta, nu. Och det är inte så himla ovanligt här. Många känner rätt många. Jag tror inte man kan underskatta värdet av det faktumet. Många känner många. Det är direkt avgörande för att etablera en dela-kultur.
Samtidigt hör jag på lärarvänner i andra kommuner, särskilt kanske Stora Staden, som vittnar om att de knappt känner alla på skolan. Inte alla elever utan alla lärare. Då är det rätt gött att vara på förstanamnsbasis med varenda chef, att ha en översiktlig koll på vilka skolor som utvecklar vilka projekt och vem man ska prata med för att få veta mer. Det är ännu en avgörande faktor för att få folk som delar, nämligen att man lätt vet vem man borde dela med.
Många kommuner och flera större koncerner kan fixa schyssta konferenser. Jag har jobbat på en handfull av dem och är tacksam för möjligheten. Men jag har aldrig sett en konferens av den här storleken där 60 utav 70 föreläsningar är hemgjorda, av egna pedagoger, i egna kontexter och skräddarsydda för våra egna kollektiva förutsättningar. I ett sådant sammanhang är det omöjligt att inte tagga upp för ett kommande verksamhetsår i världsklass…
Kommentera