Efter en morgon i en radiostudio där man sätter stolthet i att tömma en påse Polly innan 08.00 ruschar jag ut till jobbet. Det regnar. Rejält.
Fredag morgon och första hela skolveckan på läsåret är snart slut. En heldagsvandring är inte något som eleverna verkar superpigga på. Antagligen på grund av tidigare nämnda regn. Men av bär det. När man är fyra vuxna som under en dag ska valla 98 elever krävs det sin planering. Jag hamnar längst bak, med uppgiften att peppa de som saknar hastigheten och samtidigt se till att alla kommer runt. Det är ett femtimmars-projekt som visar sig rätt händelserikt. Knappt är vi utanför skolgården innan en relativt ny bekantskap smyger upp och försiktigt frågar om vi kan ha sällskap. (Det har vi, hela dagen.)
Någon frågar om sånt vi passerar på vägen, andra småpratar om sånt de är intresserade av. (Det är en samvaro som utvecklar genom det rika samtalet.). En tredje grupp räknar på avståndet till lunchplatsen och försöker beräkna avståndet till mål. Efter ett tag utkristalliserar sig ett mönster. Det är mest mina yngre elever (åtta och nio år gamla) som hamnar hos mig på sluttampen. Kanske är de inte vana att gå lika långt? Kanske har de bara mindre bråttom? Just därför väljer jag att lägga ner uppdraget att ’peppa de som saknar hastigheten’. Man bords väl få ta sig an saker i sin egen takt?
Istället blir det ett trevligt samtal om allt möjligt. Alla är glada och fokuserade i vårt gemensamma mål. Ibland får jag stötta upp (varesig det är att bära 12 väskor de sista femhundra metrarna eller om det är att fixa vindruvor att bjuda på när backarna blir för branta och långa), men oftast är det jag som imponeras över hur mycket de kan klara av tillsammans.
Snart går jag med en nioåring i vardera hand och ett antal andra runt omkring. Då är det som om någonting händer och jag ser allting uppifrån. Det här är ju inte en enskild händelse utan snarare är det en symbol för vad som händer i skolan varenda dag.
Det är alltid några som är längre fram och några som är längre bak, och oavsett vart i ledet man är finns någon som ser en och håller ens hand när man behöver. Varje dag vandrar vi ihop längs en väg mot gemensamma mål.
Och i slutet av dagen, med hundra meter och en ynka backe kvar, faller två killar ihop på trottoaren.
De: Trodde aldrig jag skulle kunna gå så långt!
Jag: Bra jobbat! Nu tar vi det en bit till!
Därför blev jag lärare.
Kommentera