Häromdagen gjorde jag en radiointervju med anledning av att jag och två smarta kollegor är nominerade till Guldäpplet. Tre nominerade från samma pyttelilla kommun. Hur kommer det sig? Det var radionmänniskornas ingång i vår trevliga lilla pratstund. Eftersom det är Sveriges Radio så kom jag tillbaka till ett klassrum fullt av förväntansfulla småögon som nu visste om nomineringen. Där någonstans började floden av tusen frågor och min stora utmaning för dagen: att försöka begränsa deras förväntningar på en i verkligheten mycket osannolik seger.
Lagom till klockan tio är det promenad på schemat och jag hamnar jämte två nioåriga elever som jag haft förmånen att jobba med i hela sju skoldagar nu.
Elev #1: Men alltså, vad vinner man?
Jag: Man vinner ett fint äpple av guld och glas.
Elev #2: Va!? Är det riktigt guld?
Jag: Ja, men mest är det glas.
Elev #1 (funderar): Men alltså OMMMMM du vinner. Vad ska du göra med det då?
Jag (förstår inte): Vad menar du? Vart det ska stå?
Elev #1 (tänker på något): Ja, precis…
Jag: Vet inte… I mitt vardagsrum kanske? Eller i klassrummet?
Elev #1 (nöjd med mitt svar): Bra! Klassrummet! För det är faktiskt vårt pris.
Jag (förvånad): Euhm, va!?
Elev #2 (helt med på noterna): Ja, för det är vi som fattar vad du lär oss och det är då du blir en bra lärare. Hade vi inte fattat hade du inte varit bra, eller hur?
Jag får bara finna mig besegrad av sådana vattentäta argument. Tydligen ska det göras plats i klassrummet, om om om jag skulle bli så lyckligt lottad. Om jag känner mina elever rätt så har de redan valt ut en plats….
Kommentera