Det är onsdag. Jag har femtiotalet elever utspridda över hela huset i vad som kan vara det oskoligaste jag gjort. Fast att det är intensivt så råder en harmoni. Jag och min kollega glider runt och finns tillhands när det behövs. Eleverna är aktiva och allt är bra.
I ett rum hittar jag fyra-fem elever varav den ena är en av mina allra yngsta elever. Att vara åtta år gammal i ett sammanhang där de flesta andra är ett, två, tre år äldre kräver en del för att man inte ska tappa hoppet. Så är det bara. Och tillsammans gör vi det rätt bra hen, jag och mina kloka kollegor. Kanske är det därför ingen överraskning när Åttaåringen skickar ett pappersflygplan över rummet med instruktionen att jag ska öppna och läsa på lappen.
