Det är lunch och jag är i matsalen. Med tallrik i hand letar jag efter en plats att sitta vid. Det är en avvägning mellan att motverka ensamhet, odla alla elevrelationer och att skapa möjligheten att lyfta de som behöver bli sedda. Inte helt enkelt.
Innan jag hinner bestämma mig hoppar någon på mig bakifrån. Det är Nioåringen. Vi ses typ varannan dag i ett undervisningssammanhang men betydligt oftare däremellan. Den här gången handlar det om djur.
Du vet en sån där hund som du har två stycken av? Min mamma vill ha en sån nästa gång vi köper en hund. Hon såg dom på din Instagramsida och visade mig. Dom är ju aaaaaas sööööööta!!!
Jag tänker att det är en liten historia som påminner mig om vilken stor påverkan vi har på våra elevers tillvaro. Med den insikten i huvudet är det lite märkligt att delta i (första halvan av) #skolchatt om hur vi bedömer utan att värdera elever. Jag förstår värdet av att inte vara taskig mot sina elever men samtidigt är det konstigt hur vi som yrkeskår ska begränsa oss hela tiden. Bedöma men inte värdera. Personlig men inte privat. Etc.
Det är en bra tanke. Men i praktiken så tror jag att vi skapar en medveten obalans där elever förväntas bjuda mer på sigsjälva än vad vi bjuder på oss. Hur påverkar det en undervisningsrelation?
Kommentera