Lite mindre föräldraansvar om jag får be

”Lite föräldraansvar om jag får be”
Det är rubriken på en krönika i Helsingborgs Dagblad som börjar få spridning. Lite varstans ser jag den. Den passar in i hur vi tycker om att tänka. Klagan om en oduglig ungdom har förskjutits till en klagan om odugliga föräldrar som källan till mer eller mindre all ondska. Det hörs i skolans korridorer också. Eller snarare på personalrum och runt om i lärartwitter. ”Ja men det DÄR är i alla fall ett föräldrauppdrag. Ska vi uppfostra eleverna nu också!?” hör man då och då.

Jag har svårt att kontrollera mig i sådana situationer. Jag vill bara resa mig upp och gå, men först vill jag påminna om att skolan i över hundra år har haft ett välformulerat fostransuppdrag som på inga sätt har blivit mindre med åren. (Anne-Marie Körling skrev ett fantastiskt inlägg om detta i 2011.

Nu är jag inte förälder så jag talar från ett utifrånperspektiv när jag funderar kring om inte lärarprincipen att möta varje elev där hen är också är applicerbart på föräldrar? Kanske är det så att om vi läser Ola Olofssons krönika men byter ut föräldrarna mot barn/unga så kanske vi förstår kritiken annorlunda? Att den rent av blir orättvis?

På senare tid har det dykt upp mer och mer utbildningsvetenskaplig forskning på området undervisningsrelationer. Anneli Frelins avhandling är en stor favorit. Nydisputerade Annika Liljas avhandling likaså. De är viktiga eftersom området anses vara relativt obeforskat. Det säger något om hur lite av vårt yrkesansvar som förväntas ligga utanför klassrummet. Trots att vi i över 100 år har haft ett ansvar att fostra. Hur går det ihop? Är det så att man trodde att den där fostran skulle ske på lektionstid? Som en del av ett visst ämne? Vilket i så fall?

Jag förstår att många lärare har för mycket att göra. Men stunden vi ger upp vårt fostransuppdrag med svepande tankar om att det är ett föräldraansvar så här två saker:

  • 1. Vi slår en gång för alla fast att det enda vi kan ge våra elever är formella kunskaper som bara är användbara i formella kontexter varav de flesta kommer vara pinsamt daterade innan eleven är klar med sin skolgång. (Flashback: kom ihåg när du i skolan fick lära dig skrivstil.)
  • 2. Vi som samhällsmedborgare accepterar att det inte är alla människor som behöver en bra start i livet. ”Några kan vi allt offra.”

    • Det kan verka krasst. Men det är innebörden av att låta föräldrar ensamt fostra sina barn. En del föräldrar kan. Andra kan inte, fast att de borde kunna. Det är litegrann den gyllene regeln i en allt mer segregerad (skol)värld.

    Det är så ett samhälle segregeras. Och vet ni vad? Det är långt ifrån alla i ett samhälle som i sitt vardagliga liv har en väldigt stor möjlighet att göra någonting åt det faktumet. Men vi har det. Då borde vi.

    6 kommentarer
    • Petra
      Posted on 2013-10-06 at 15:04

      Tack för tänkvärda ord! Jag delar dem på min fb-sida: https://www.facebook.com/petrakrantzlindgren.se

    • Jannika Ojeda
      Posted on 2013-10-06 at 23:28

      TACK.
      för att du skrev inlägget som jag kände mig tvungen att skriva trots total tidsbrist och nu lugnt kan slippa. Eftersom du redan gjorde det så bra.

      Jag är lärare och 3-barnsmamma som för väldigt längesen kommit till insikten att bara tillsammans kan vi får ordning på världen (och ungarna). Inte genom att skylla på någon annan när det går snett..

    • David
      Posted on 2013-10-07 at 14:29

      Du har en poäng – självklart har skolan ett fostransuppdrag! – men missar budskapet tycker jag: Skolan får ta för mycket ansvar för barns och ungdomars fostran. Balansen har blivit rubbad eftersom alltför många föräldrar inte tar det ansvar de måste ta innan barnen hamnar i skolans värld. Alltför många föräldrar vågar inte ta konflikter med sina barn ens när de är små, vilket skapar individer som varken klarar av att anpassa sig efter någon annan eller känna empati inför någon annans behov. Jag har själv, som ett exempel, fått skäll av en förälder eftersom jag lät hennes son ha mössa på sig under lektionen. Enligt mitt synsätt har hon en skev bild av ansvarsfördelningen. Jag har varit på lekplatser där föräldrar sitter och mobilsurfar när deras treåringar springer omkring och kastar sand och biter andra barn. Enligt mitt synsätt en skev bild av ansvarsfördelningen mellan förälder och samhälle. Vi kan inte bli hur relativa som helst i vår syn på föräldraskapet: det finns en absolut undre nivå av folkvett (ta inte saker från andra, attackera inte andra fysiskt eller verbalt) där föräldrar oavsett situation inte kan undkomma sitt ansvar.

    • Calle Bergström
      Posted on 2013-10-07 at 21:02

      Håller med om mycket – men det är trots allt föräldrarna som bär huvudansvaret för sina barn. Det är väl ändå svårt att bortse ifrån?

    • Olivia
      Posted on 2013-10-08 at 10:54

      Måste bara svara på kommentarerna. Är det inte så att barnen spenderar 70-80% av sin tid på förskola och i skolan? Hur kan man då påstå att förskolelärare och lärare inte har något som helst ansvar? Jo, föräldrarna borde lära barnen grundläggande men sen spenderar de (barnen) ändå nästan all sin tid med andra människor och då kan man inte frångå att skolan sätter sin prägel på barnen

    • Elisabeth Nobuoka Nordin
      Posted on 2013-10-11 at 11:10

      Vad menar vi med huvudansvaret för barnen? När jag lämnat mitt barn till förskola/skola är det pedagogens ansvar att sätta gränser och säga ifrån när hen t ex gör någon annan illa. Det kan inte vara mitt ansvar att lämna jobbet och komma för att säga till. Har vi inte alla ansvar i alla våra relationer, för oss själva och för varandra, i varje möte? Det är inte något vare sig föräldrar eller pedagoger kan avsäga sig, vilket jag nog menar att vi gör i den stund vi börjar skylla på varandra. Att det sedan inte finns resurser så att pedagogerna har tid för detta är en annan sak. Där finns bara två val: prioritera förskola/skola framför annan kommunal och statlig verksamhet eller höja skatten.

    Kommentera