Måndag kväll. Jag sitter framför datorn, ömsom netflixande (är det ett ord än?) och ömsom förberedande morgondagens arbete. Inget konstigt i sig. Det som skiljer sig åt är karaktären. jag checkar in mig och min elev, dubbelkollar flygtaxin och messar med sagda elev. Allt är på plats.
På programmet står, förutom ett par timmars resa av olika slag, en skoldag med perfekta förutsättningar. Världens mest avancerade teknik på KTHs robotlabb med tillhörande experter (lika världsunika de!) redo att svara på frågor, förklara och visa. Om Vygotskij dillade om proximala utvecklingszoner och värdet av att lära av personer som kan mer än en själv så är det här en dag där den teorin sätts på sin spets. Jag är mest imponerad och ödmjuk att få se på när en av mina elever får chansen att kalla morgondagen en skoldag. Bättre skola än så blir det inte. Åh vad jag önskar att alla mina 98 elever fick möjlighet att uppleva det som Kommissionärsbarnet får uppleva.
