#1 – På bron vid forsen

Det är dags att dra igång en ny omgång av #blogg100, utmaningen att skriva hundra inlägg på hundra dagar och det börjar för mig nu.

Som resultat av ett spontant undervisningsbeslut ihop med en kollega och tjugofem nioåringar hamnade jag som ansvarig för dagens schemalagda promenad. I grunden handlar det om att vi försöker ha daglig fysisk aktivitet på schemat även de dagarna när eleverna inte har idrott. I praktiken blir det en sådan sak som inte händer så ofta som man vill. Idag är en dag när man inser att det är något vi borde göra flitigare.

Jag hamnar med ett gäng elever som jag undervisat i sju månader men som jag egentligen först nu börjar bygga upp en vardaglig och förtroendefull undervisningsrelation till. Jag förstår hur de är som personer och som grupp på ett sätt som jag tidigare inte har sett. I alla fall inte på det djupet. Barnen promenerar, pratar och driver samtidigt en ostrukturerad jagelek. Antagligen är det på grund av alla de parallella aktiviteterna som de inte märker det jag märker; den nästan magiska känslan av att vara i samma sammanhang. Vi stannar vid den gamla bron över forsen och kastar i pinnar för att se vilka som först kommer fram på andra sidan. Jag får flashbacks till Nalle Puh och en sport som på engelska kallas Poohsticks. Jag ser på klockan att det är tre minuter till min och elevernas rast börjar. Det gör rätt lite att vi inte har sucken av en chans att hinna tillbaka till skolan i tid. Det är för bra för att stressa. Istället leder jag in mina elever på en reflektion kring vilka egenskaper en pinne behöver för att vinna. Det är ett resonemang kopplat till fysikämnets kunskapskrav, men det vet inte de.

En stund senare har vi hunnit vidare genom det K- och Q-märkta industriområdet och kommit till nästa supergamla bro över forsen. Då slipper en hand upp i  min och en av dem frågar utan omsvepningar:

Är vi fortfarande små?

Det är en fråga som mäter vår relation. Jag svarar ärligt att alla människor är både stora och små beroende på vem man jämför med. Jämför med lillsyrran så är ni superstora. Jämfört med mig är ni små. Jämfört med min äldre kollega känner jag mig liten ibland. Det är sant för alla. Det fina är att vi alla blir större.

Jag märker en våg av glädje som passerar den hållna handen i en puls.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.