För ett tag sedan hade jag en facebookchat med en kurskamrat som också är min kollega. Det var sent en söndagskväll och ämnet var ”den goda läraren”. (Det är värt att stanna upp och fundera över det coola med ny teknik när den får dig att ha professionella diskussioner med kollegor under sena söndagskvällar…)
Det började med en elevs missnöje med en av lärarna på skolan och gled snabbt över till en diskussion om hurdan den goda läraren är. Vår missnöjda elev (som är elva år och efter sommaren ska börja i femman) uttrycker det som att läraren ”tror att hon är coolare än vad hon egentligen är” och beskriver en pedagogisk miljö utan ordning och regler. Utan ledare. Utan riktning.
Min kurskamrat/kollega konstaterar snart att elever inte gillar lärare som försöker vara kompis. Jag förstår hennes budskap (att lärare inte kan komma ifrån sitt lederskapsansvar även om det är en roll de är obekväma med). När man pratar om bra lärare så är det ofta så begreppet ”kompis” definieras. Samtidigt får det mig att tänka. Vad är en kompis egentligen?
Så länge vi med ”kompis” menar en person som genom sitt sociala utbyte inte kan föra dig framåt i din utveckling så stämmer det. Men är inte det en vansinnig definition? För mig är en kompis en person som bryr sig om dig. Som har ett genuint intresse av att se dig lyckas (oavsett vad du själv menar med lycka) och som är beredd att göra obekväma saker för att se det bli verklighet. Så är inte det egentliga problemet att alldeles för få lärare är kompis med sina elever?
Kommentera