Den senaste tiden har jag haft möjlighet att återse en del av mina tidigare elever. En mycket speciell upplevelse. Vissa är precis som förr när andra är helt annorlunda. Vissa är fortfarande små och gulliga när andra är så gott som vuxna. En del är mitt i målbrottet. Andra har börjat sminka sig.
Förutom att göra mitt bästa för att inte skämma ut dom (en ”skada” som jag lagt mig på med efter alldeles för många och alldeles för pinsamma återträffar med egna f.d. lärare?) funderar jag en del på det här med att släppa taget. För mig bär det emot. Jag har flera gånger skrivit om den aviga känslan som jag får varje gång jag ska släppa taget om ännu en årskull. Samtidigt finns det i samma ögonblick en skönhet (eftersom det i just den stunden går att få en föraning om vilka fantastiska medvuxna de snart ska bli).
Efter att i åratal ha byggt ställningar runt henne ser man konturerna av den underliggande figuren. Att få uppleva det närmaste en färdig produkt som man kommer i en ständigt skapande process som är lärandet. Det r någonting särskilt…
