Det här är en stor vecka både för mig och delvis även för mina elever. På ett sätt den sista stora veckan innan sommarlovet. Det vankas prisutdelning i Webbstjärnan och innan dessa ska jag klämma in tre föreläsningar, en representation och en avtackningsmiddag. (Okej, nästa vecka väntar klassresan som antagligen smäller högre för eleverna….)
I flera veckor har jag förberett för denna och hela valborgsbilder har jag jobbat med att få allt på plats. Så naturligtvis startar veckan med att min mobiltelefon inte längre laddar. Måndag morgon och den ligger på 95% och stadigt sjunkande. ”Om det här inte är löst imorgon eftermiddag kommer jag få seriösa problem”, tänker jag på väg till jobbet tidigt på morgonen. Väl där hinner jag förbereda ännu mer inför dagens lektioner och kvällens föreläsning. En efter en droppar kollegorna in och vi börjar hitta varandra inför dagens synkroniserade marathonspurt som vi kallar skoldag. Som alltid börjar vi med ett par minuter i sofforna ihop för att fixa det sista inför dagen.
Precis när jag satt mig dyker en spränglycklig elev upp i dörröppningen.
Hen: ”Titta! Jag har vikt världens största pappersflygplan!” säger hen och håller stolt upp sitt A1-stora flygplan.
Det tog ungefär trettio sekunder innan jag glömt min mobiltelefon. Nu är det måndag kväll och jag är hyfsat säker på att jag hinner till mobilverkstan innan tåget till Stockholm och SETT. Gött!
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera