Imorse var jag i mitt klassrum för att fixa med lite olika grejer. Så brukar jag göra varje morgon, dels för att förbereda sådant som eleverna märker (iordningställda böcker i bokhyllan eller nya tejprullar eller ett par nya appar till våra iPads eller något liknande) och dels för att möta de som kommer lite tidigare till skolan. Men idag är det bara jag där. I alla fall tills kollegan som arbetar med yngre elever kommer in med två av våra yngsta elever ”… och här inne jobbar de busigaste lärarna av alla…” hör jag henne berätta när de kommer in. Barnen vet inte om det är en bra sak eller inte. Jag tvekar också utan att jag märker det där och då, för det blir något jag bär med mig under resten av dagen. Jag vet inte om jag vill vara den som busar mest, och jag tycker nog inte att jag är det.
Snabbspolning till ett par timmar senare. Det är snart slut på lunchrasten och jag är i ett annat klassrum för att förbereda dagens näst sista lektion. Utanför fönstret ser jag mina elever komma in och samtidigt upptäcker jag två andra av skolans yngre elever. De står tryckta med ansiktet mot fönstret och försöker kika in. Jag går ut till dem och vi småpratar ett tag. Det visar sig att de lekt med mina elever och nu inte har något att göra eftersom deras vänner just gått in. Jag kallar till mig dem och uppmanar dem att busa med sina kompisar i klassrummet genom att gå runt husknuten till en luftventil där man kan ropa saker som ekar in i klassrummet. De tittar på mig utan att säga något. Sedan blixtrar en glimt av djävulskap till i deras blick.
”Men, man får inte det…” säger den yngsta av dem och upprepar orden som jag vet att fritidspedagogerna på skolan trummar in i sina elever.
Det är sant att det ibland kan vara störande, men samtidigt behöver barn lära sig att bryta regler. Det är viktiga saker. Så jag uppmanar dem igen eftersom jag ser att de vill busa med sina vänner.
”Lovar du att säga att det var din idé om någon blir arg?”
Jag lovar. Dyrt och heligt. De springer iväg och precis innan jag ska börja lektionen hörs en gäll kör av ”HEEEEEEEEEEEEEEJ! följt av en ström av fnitter som klingar av samtidigt som de springer iväg för att gömma sig. Jag tror inte någon av mina elever förstår vad som har hänt. De tittar frågande på varandra och på mig innan vi börjar lektionen. Strax är eleverna tillbaka med ansiktet tryckt mot fönstret. Där står de tills lektionen femtio minuter senare är slut. Full närvaro, fast ändå inte.
Så här i efterhand tänker jag att jag absolut vill vara den läraren som står upp för och kommer ihåg hur viktigt det är att lära sig bryta mot regler ibland. Om det innebär att jag får leva med kollegor som befäster bilden av mig som busig så får det väl vara så då. Det går säkert att väga upp för genom att då och då visa andra egenskaper också…
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera