Lunchtid och sommarväder gör att jag går lite långsammare över skolgården på väg från mat till kaffe. I släptåg finns ett antal elever som alla konverserar med mig. Jag med dem.
Vid dörren stannar de upp. Här är den outtalade signalen att avsluta. En av mina självklarare elever (nio år gammal) utbrister:
”Varför försvinner ni alltid att iväg för att dricka kaffe? Jag får ju aldrig tid att prata med dig!?
Det är svårt att hitta ett bra svar på den. Så jag hämtar mig en kopp och går ut igen för att hitta en bra sittplats. Strax är mitt entourage där också.
Plötsligt har trettio minuter passerat och ingen vet riktigt vart den gick.
Kommentera