Måndag eftermiddag.
Det enda som återstår av dagen är egentligen att planera det som behöver fixas inför nästa dag.
Allting annat funkar och flyter. På väg över skolgården letar jag efter någon kollega från förskoleklassen som kan svara på om skolskogen är dubbelbokad till nästa dag eller inte.
Samtidigt verkar någon ha hittat mig.
Syskonet kommer fram med frågan ”Är du fröken på den här skolan?”
Jag påminner om att vi har träffats, vad jag heter och med vilka elever jag arbetar. Hen nickar ihågkommande. Ett ögonblick senare spänner hen ögonen i mig och säger allvarligt:
”Bra! Kan du hjälpa mig med en sak? För vet du? Hjärnan är faktiskt VIKTIG!”
Har fortfarande inte kommit på vad Syskonet ville säga mig.
