för några dagar slog det mig att jag närmade mig 20 000 tweets. För en siffernörd matematiklärare så är det en milstolpe. Så jag gjorde ett collage över de jag fått möjligheten att följa/bli följd av.
Min inre språklärare är smått oroad över kvaliteten i min digitala produktion. Men det äe en annan historia.
Runt 20 015 tweets hamnade jag i en diskussion med Anna Kaya och de två lärarstudenterna Jessica Schedvin och Fredrik Stillerud. Det samtalet är typiskt för så många fler som jag haft på Twitter under de här åren på det sättet att det handlar om stora och utmanade frågor som kräver sin eftertanke. Den här gången stannar jag upp och funderar på vad jag lärt mig under mina sex år som lärare. Och vad jag har glömt sedan dess att jag var i Fredriks och Jessicas position. De berättar om nervositeten att snart bli färdiga. Jag kan relatera till den. Minns den svagt. Undrar vart den har tagit vägen. Den kanske är kvar mwn har förvandlats till något annat. Det får jag fundera vidare på.
Det är säkert så att jag hade haft saker att fundera på även om jag inte hade haft Twitter. Dock hade de nog varit betydligt färre, inte alls lika rika och betydligt lättare att glömma bort innan de blir till handling. För det är jag tacksam för det utmanande sällskapet som Twitter ger – ikväll personifierat av Anna, Jessica och Fredrik. Tack!
Kommentera