#35 – Vad jag gör med pengarna

För ett tag sedan vann jag Trevor Dolan Award vilket medförde ett pris på 10 000 kronor. Jag har sedan dess funderat på vad jag ska göra med pengarna. Förra årets mottagare, Karin Nygårds, gjorde en sjukt fin grej och gav en del av pengarna till ett utbildningsprojekt i Afrika. Jag hade redan innan priset delades ut bestämt mig för att OM jag skulle vinna så ville jag göra något liknande.

Efter ett par vekors betänketid och slöresearchande så har jag hittat det projektet jag vill stödja:

Skateistan, som grundades av australiensiska skataren Oliver Percovich 2007, är idag ett program som dels utgörs av informellt lärande, lek och sport där både killar och tjejer är välkomna och som dels utgörs av formellt undervisning särskilt för flickor och underbemedlade.

Jag kom i kontakt med Skateistan genom deras instagram för några månader sedan och har följt dem där sedan dess – mest eftersom de har så sjukt coola bilder på sjukt coola kids. Som denna exempelvis:

När samma bild imorse trendade på Reddit så blev jag nyfiken på att ta reda på mer om verksamheten. Det finns en hel del artiklar och reportage om deras verksamhet, som idag finns på flera platser i Afghanistan, Kambodja och Sydafrika. Jag ser flera orsaker till varför det här är ett projekt som är värt att stötta:

Utbildningsaspekten
I Afghanistan kan ungefär 13% av kvinnorna och flickorna läsa och skriva. Det är i genomsnitt. Föreställ dig då hur det är i de socio-ekonomiskt svagare grupperna. Med det faktumet som grund bedriver Skateistan en form av undervisning särskilt framtagen för att lära dessa barn och unga de allra mest grundläggande förmågorna – som att läsa och skriva. Ungefär 60% av deltagarna i just Afghanistan kommer från svagare områden vilket gör den pedagogiska verksamheten direkt livsavgörande.

Genusaspekten
Afghanistan är ett land som på inga sätt är särskilt jämställt. Exempelvis är det otillåtet för flickor att cykla. Men eftersom skateboarden inte tidigare gjort sitt intåg i Afghanistan så fanns det inga kulturella normer kring den. Därför var det relativt enkelt att etablera en verksamhet som kunde välkomna både pojkar och flickor. Av de hundratals deltagarna som dyker upp varje vecka så är över 40% tjejer, vilket vad jag förstår är en anmärkningsvärt hög siffra. Förhoppningsvis kan det leda till att dessa barn och unga växer upp med en bredare förståelse för alla människors lika värde.

Lekaspekten
Det är schysst att barn har möjlighet att leka. Rent generellt är det schysst. I ett krigsdrabbat land som Afghanistan är det kanske ännu viktigare. Då finns det ett argument för att etablera fler platser som bjuder in till lek och som riktar sig till ett bredare åldersspann. De skeateparker som Skateistan anlägger har verksamhet för deltagare i åldern 5 till 25 där de något äldre blir mentorer för de yngre.

Säkerhetsaspekten
Afghanistan är en skitfarlig plats. Rätt upp och ner. Det är inte bra för någon, men det är särskilt dåligt för barnen. Därför behövs verksamheter som håller barn och unga borta från farliga platser och grupperingar och som ger dem hopp om något annat. Scrolla tillbaka upp till bilden här ovanför och kolla in den ascoola tjejen. Hon är åtta år gammal och heter Parwana. Eller snarare var det så hon hette. 2012 dödades hon i en självmordsattack. Det är en sorglig påminnelse om vilka eländiga villkor en del barn tvingas växa upp i.

Vill du veta mer kan jag varmt rekommendera den här mini-dokumentären: