Det är mitt i natten och jag befinner mig i Pedra do Sal, ett särskilt område av Rio de Janeiro som en gång i tiden var slav-kvarteren och födelseplatsen av den lokala samban. Idag är det på dagarna en rätt skum stadsdel som turister rekommenderas att undvika. På nätterna är det nog lika farligt, men också skådeplatsen för spontana sambafester – i all fall två kvällar i veckan. Framåt midnatt fylls gatorna av mer eller mindre slumpmässigt sammansatta band och spontana gatubarer.
Mellan två spelningar passar jag på att möta upp mitt resesällskap och vår lokala guide för en överläggning om resten av kvällen. När vi samtalat en stund kommer två barn (sju och elva år gamla) fram och ber om vår uppmärksamhet. Mina vänner inser snabbt att de är försäljare och avvisar dem. Jag fastnar för varför de är här och följer dem med blicken ett tag. Så klart är det kanske inte en plats som är lämplig för barn, sett ur vårt svenska perspektiv. Antagligen är det även tveksamt om man ser det ur ett barnperspektiv. Men ändå. Det finns någonting vackert i att följa de här två. De går från grupp till grupp och marknadsför, prutar, förhandlar och säljer skor inom ramen för vad jag bedömer vara ett familjeföretag. Två vuxna som verkar vara deras föräldrar finns hela tiden i närheten genom att de driver det lilla bordet på gatan där skorna finns uppställda. Hade de här barnen gått i en svensk skola hade de kanske mött undervisning som ska främja självständighet, entreprenöriella egenskaper och ”eget driv”. Eller så lär man sig det själv. tänker jag.
Kommentera