”Ska det verkligen vara så svårt att visa lite respekt!?”
Frågan ställs i affekt en bit in på ett möte som skulle handla om något annat men som blev ett möte om kepsar i matsalen. Jag har just konstaterat att jag har flera elever som om de tvingas ta av sig hellre väljer att stå över. Lunchen alltså. Vilket tydligen är en avgrundslös brist på respekt. Jag får panik och ragequittar mötet. Låtsas att jag får ett samtal och går därifrån. Behöver en paus.
Jag styr stegen ut mot skolgården. Dels eftersom den är sprillans ny och dels eftersom det är första dagen med eleverna tillbaka. Mitt på gården finns en sprillans ny parkourbana som är den stora behållningen för allt från klättersugna förskoleklassare till parkourbemästrande femteklassare. En av de sistnämnda ägnar sig just nu åt att handla sina yngre skolkamrater. Han visar strategier för att nå högre utan att behöva vara så lång. Han hjälper dem ner när de fastnar. Han tröstar dem när de inte kan. Än.
I ett par minuter observerar jag deras samspel. Sedan går jag in igen och ägnar resten av mötet åt att i smyg tänka på parkour.
Kommentera