Måndag morgon.
Jag glider runt i korridorerna innan första lektionen för att känna av stämningen och fånga upp mina elever efter helgen. En av dem har varit ledig lite längre och hunnit med att besöka sitt sommarställe. Där träffade hen en ny kompis. En som efter ett bra tag på flykt från Syrien nu bor i en höststängd camping som hyrs av Migrationsverket.
”Hon är åtta år gammal och är precis som vem som helst. Fast hon har inga öron men har ändå hörapparater. SÅ MAN FÅR TYP SKRIKA TILL HENNE. Fast det är rätt kul. Dessutom tänker jag på allt hon måste ha varit med om på det där havet och sedan på flykt. Det är lite spännande om hon vill berätta någon gång.”
Efter veckor av sporadisk undervisning i försök att göra något vettigt och elevnära av en situation som sedan länge tappat alla mänskliga proportioner så har det äntligen blivit till något riktigt. Det är en realitet. Jag låter eleven berätta för sina klasskamrater som alla är nyfiket intresserade. Det finns något fint här. Oklart vad.
Kommentera