Det kanske allra mest värdefulla med att arbeta som lärare måste väl vara när en får möjlighet att blicka in i elevernas ännu outvecklade uppfattning om hur världen fungerar. Det är den intellektuella motsvarigheten till när Snapchat släpper nya roliga ansiktsfilter. (För gammal för att fånga den referensen? Se en kort film här. Lägg märke till den grymma engelska dialekten!)
Som idag. Jag och några elvaåringar satt längst bak i bussen på väg tillbaka från ett besök på den lokala brandstationen. Det är ett initiativ från Räddningstjänsten som syftar till att höja barns medvetande kring hur eldsvådor och andra olyckor kan förebyggas. Samtidigt blir det en förmodligen oplanerad reklam för brandmannayrket. Därför sitter vi där längst bak i bussen och pratar om framtida jobbdrömmar.
Någon: Jag vill bli djurskötare.
Någon annan: Jag ville bli läkare men nu funderar jag på att bli brandman. Det verkar rätt kul. Killfröken! Vad ville du bli när du var barn?
Jag: Euhm….
Någon Annan: Du får inte svara lärare!
Jag: Nej, det hade jag aldrig tänkt bli. Jag ville nog bli polis när jag var i er ålder. Fast det vill jag inte längre. Nu är lärare mitt drömjobb. Fast brandman verkar ju rätt kul också.
Hon: Men, va? Får man välja jobb själv?
Det är en fråga som först får hennes kompisar att skratta. Måhända kände hon sig lite dum som ställde den frågan. Jag såg det i hennes ögon. Så jag var snabbt där med någon kommentar för att mildra utsattheten. Jag ställde någon fråga som jag inte minns. Kanske något om vad hon vill jobba med när hon blir äldre. Det visade sig att hon vid elva års ålder aldrig slagits av tanken att det skulle vara något hon kan påverka. Nu vet hon.
Kvar finns jag. Häpen och imponerad av insikten att jag delar mitt yrkesliv med människor som inte har en aning om saker som jag tar förgivet. Det är som om vi ser på världen med helt olika ögon.
Kommentera