Tisdag seneftermiddag och jag rör mig ut från skolgården för att stega de dryga femtio metrarna till personalparkeringen. Där väntar min bil och resan hem efter ännu en lång, intensiv, slitsam, lärorik och inspirerande arbetsdag. Jag hinner ta ett par steg utanför skolgården och lagom stänga grinden efter mig när två skuggor dyker fram ur mörket och far förbi mig. Det är två elever som rusar fram för att hinna till scouterna (som har sin utgångspunkt i en stuga jämte skolan). Fast att de har bråttom hinner de hälsa.
De: Hej Killfröken!
Jag: Hej på er! Ska ni till scouterna?
De: Japp! Hejdå!
Vår gemensamma skoldag slutade strax innan tre. Då fick jag av olika orsaker hjälpa samma två elever till bussen för att de skulle hinna till Kulturskolan och någon instrumentlektion. Kanske är det därför som jag blir förvånad över att se samma elever på väg till ännu en aktivitet senare samma dag. Min första tanke är kring hur deras dagliga program måste se ut. Den tanken går över ganska fort. Sedan funderar jag mest på varför jag blir förvånad över att se dem igen.
När jag sätter mig i bilen har jag kommit fram till att det egentligen är lite konstigt att jag bara förutsätter att de ska gå direkt hem efter skolan, eller möjligtvis direkt efter aktiviteten på kulturskolan som de har berättat för mig om. Det är som att jag går i samma fälla som många elever annars går i kring sina lärare. Jag blir förvånad att mina elever existerar på riktigt, utanför skolan, dygnet runt. Det är en tankevurpa som jag ler lite åt när jag kör ut från parkeringen.
Senare på kvällen hinner jag tänka ett varv till och inser att det där lite oförargliga misstaget på trottoaren utanför skolan är en del av ett mönster. Vi blir nog ofta lite för upptagna vid vad som händer i klassrummet att vi missar att våra elever den största delen av sina liv utanför dem. Det är inte obetydligt om vi vill vara relevanta för våra elever. En sociokulturell tanke om att elever lär sig i sin proximala utvecklingszon kräver att vi anstränger oss för att förstå var den zonen finns och i vilka sociala kontexter som den zonen beter sig annorlunda. Kanske är det så att eleverna som rusar till scouterna kan hantera skala, väderstreck och navigering hur lätt som helst när de är på en hajk men inte när jag undervisar om det i mitt klassrum. Då är det min uppgift att lösa det. Med en tanke om livslångt lärande så är det lika relevant att jag har ett ständigt öga på läroplanen som att jag har ett ständigt öga på att det jag undervisar om är saker mina elever har användning för. Det är en del av den där insikten: Elever finns på riktigt!
Kommentera