Fredag morgon och den första snön har fallit. Jag vet redan i förväg vad det innebär. Snöbollskrig, ett evigt dilemma i världen av ledarskap, gränsdragningar och ordningsregler. Vår skola har av säkerhetsskäl valt att helt förbjuda snöbollskastning. Det är en konsekvens av tiden då lärares hålls personligt ansvariga för alla möjliga tillbud och incidenter som kan uppstå. En tid där varje aktivitet kräver en godkänd riskanalys. Då är det svårt att inte vara praktisk med gränsdragningen kring snöbollarna.
Samtidigt är våra elever av en händelse allihopa barn. Och barn har en betydligt mindre riskmedveten och betydligt roligare relation till snö. Vilket är självklart egentligen. Så varje år hamnar jag i samma diskussion med en eller ett par elever om varför snöbollskrig inte är tillåtet. Mina närmsta elever har gått på vår skola i fem år och har koll på förklaringarna. De årliga frågorna är en mer eller mindre medveten protest. Och varje gång tvingas jag av praktiska skäl ta rollen av en fysisk representation av Systemet. The Man. Det är vad det är och en del av jobbet, även om det är synd. Det är det perfekta exemplet av hur svårt det är att bedriva en verksamhet som baseras på tillitsfulla undervisningsrelationer samtidigt som de per definition tär på samma relationer. Det hjälper inte att jag förklarar att jag privat tycker snöbollskrig är superkul.
Senare på kvällen tar jag ett volontärpass på den lokala, ideellt drivna, fritidsgården där mina fd elever brukar vara. Det är elever som jag tidigare vintrar haft den här snöbollsritualen med. Det är en schysst kväll likt flera andra när jag har volontärat där. Strax efter tiotiden är vi klara och jag, en kollega och ett litet antal tidigare elever är sist kvar. Efter att ha låst upp vandrar jag mot bilen och känner tröttheten komma efter fjorton eller så timmar på jobbet. I nästa sekund viner en snöboll förbi mitt huvud som missar mig precis. Jag ser de tre tidigare eleverna en bit framför mig och gissar att den kommer från en av dem, fast att de försöker spela oskyldiga. En millisekund blir jag osäker över betydelsen. Men så ser jag min chans. Och kastar snabbt tillbaka en boll. Deras förvirring är stor mitt i natten på en parkering där min bil är den enda kvar. Det visar sig att snön på bilen är lite blötare än den på marken och därmed PERFEKT för att krama snöbollar. Dessutom blir bilen ett bra hinder att gömma sig bakom. Så det blir starten på nästan en halvtimmas snöbollskrig som inte slutar förrän bilen är barskrapad på snö.
När jag väl kommer hem ramlar den sista pusselbiten ner. För att klara av att vara The Man behöver lärare vid andra tillfällen ta sig tid att vara genuint ärliga. Det är de stunderna vi bygger upp förtroendet att leda våra elever även när det kostar på.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera