Framtidsarbetare. Ett sätt att beskriva lärare som jag hörde under #lärarmarschen i Stora Staden. Ett fint uttryck, men gör vi oss förtjänta av det? Gör jag det?
Igår eftermiddag avslutade jag en lektion med mina fjärdeklassare genom att be dem komma fram på engelska (eller svenska om de behövde) berätta om sina framtida drömjobb. Ett sätt att utvärdera lektionen (engelska, med fokus på ord för olika yrken) och ett sätt att lugna ner flödet ut i den trånga hallen. Men också ett tillfälle att öppna ögon. Eleven som på senaste utvecklingssamtalet lyfte att hen är stolt över att inte längre ligga på golvet på lektionerna drömmer om att bli lärare.
Jag: jaha!
Hen: Ja, det verkar vara ett roligt jobb.
Jag (försöker hämta mig): Ja, jo. Det är det.
Hen: Kan inte jag få prova att vara lärare här någon gång?
Jag: jo, visst….
