Mina fjärdeklassare är som de flesta andra fjärdeklassare i tioårsåldern. Det är ingen nyhet i sig. Något som slår mig är att jag har arbetat med barn i den åldern i mer än tio år men ändå behöver påminna mig om vilken ålder de är i.
Det handlar inte om att jag tappat det helt och blivit galen utan om att de här eleverna inte liknar några elever jag haft förut. Så klart är varje grupp annorlunda men med åren kan man ju tro att man börjar lära sig att förutse hur saker och ting kommer vara. Så när jag för första gången på ett par år är med och startar upp med ett nytt gäng fjärdeklassare, den här gången på en ny och på många sätt annorlunda skola, så är det inte som det alltid har varit. Jag märker på mig själv att jag lite mer än ett halvår in har höga förväntningar på eleverna och vilka arbetssätt de klarar av. De är superbra på att möta utmaningar vi ger dem och har visat det gång på gång. Så många gånger att vi behöver stanna upp ibland och påminna varandra om att de fortfarande är i början av en lång resa och absolut uppskattar och mår bra av att ibland ha uppgifter som också är mer ”typiska” för elever i årskurs fyra.
Det är en spännande position att befinna sig i. När vi pratar om det i kollegiet så är det i termer av att de ”bara” går i fyran och då är det glasklart för oss alla att det absolut inte är något ”bara” med det, att de absolut klarar av utmaningar som på pappret ligger över deras nivå och att de dagligen ger svar på tal varje gång vi underskattar deras förmåga. Samtidigt som de också är i sammanhanget relativt unga barn.
Kommentera