På något vis har jag hamnat som inhoppare på en ny skola, Storstadsskolan. Skolan som sådan har väl funnits där förut men den är ny för mig. Den stora fördelen är att den ligger på fem minuters gångavstånd i motsats till mina vanliga skolor som ligger minst en och en halv timmas pendling bort. (Det finns fördelar med båda två antar jag…) Det här är en liten innerstadsskola med 120 elever (F-3) och en skolgård som till stora delar består av asfalt. Jag har hamnat i förskoleklassen med dess 14 ungar.
Så klart blir det liv i luckan när det kommer vikarie och särskilt eftersom det verkar som att de aldrig haft varken vikarie eller killfröken tidigare. När det initiala tumultet har lagt sig kommer en av de blygare pojkarna fram.
Pojken: Euhm, får jag fråga dig en sak?
Jag (MYCKET vänligt): Ja,visst.
Pojken: Är du min kusin?
Jag: Euhm, nej. Det är jag inte…
Pojken (lite besviket): Nähä. Mamma sa att jag skulle träffa min kusin idag och vi har aldrig setts förut. Så jag vet inte hur han ser ut.
Jag: Men tror du inte det är i eftermiddag. När du har gått hem?
Pojken (som plötsligt kommit till insikt): AHA! Nu fattar jag…
Med det verkar pojken i allra högsta grad nöjd och sällar sig till den nu i allmänhet lekande skaran förskoleklassbarn som finns runt omkring.
4 kommentarer
Maria
Posted on 2008-06-11 at 11:54Det är härligt med skolkids du! Jobbar själv på högstadiet vilket är fantastiskt kul. Teenieboppers rule! För några år sedan satt jag inne i mitt arbetsrum och åt physalis varpå en tjej 16 år kommer in och ropar ”Va?! Sitter ni här inne och äter såna där syfilis??!!” Lärarlivet bjuder på ett och annat skratt!!
Kicki W
Posted on 2008-06-12 at 11:40Det är TUR man har egna barn i skolåldern – annars är man helt LOST i vilket språk det egentligen är frågan om…
Kicki W
Posted on 2008-06-12 at 11:43Ehhh, jag lyckades trycka på comments i fel inlägg – hoppa upp en våning…
Tove
Posted on 2008-06-15 at 23:34Haha… Jag kan verkligen inte sluta skratta när jag läser detta….