Betydelsen av 454 kronor.

Så är det klart. Kommunalt anställda lärare har ikväll fått nya kollektivavtal. Nu är jag förvisso inte fastanställd (och omfattas därför inte av avtalet) men jag kan ändå tjäna som exempel. Hade jag varit fastanställd hade jag fått en löneökning på 454 kronor för 2010 och 340 kronor för 2011. Jag är (eller snarare hade varit) tacksam för det jag får. Men är det verkligen tillräckligt för att revolutionera den svenska skolan?

Såväl fackförbund som arbetsgivare beskriver det nya avtalet som en arbetsseger. Facken ger sken av att en flera decennier lång lönediskriminering brutits och SKL säger att det är ”ett avtal som syftar till att förbättra resultaten i skolan”.  Personligen tror jag inte att någon av dem har rätt. Det är snarare två år till av samma gamla smörja.

Visst är det sant att man med SKLs mediala korståg färskt i minne bör se den oförändrade förtroendetiden som en arbetsseger för facket. Samtidigt är det aldrig en riktig framgång när man slipper försämringar. Status quo är inte utveckling. Det är något som alla lärare borde veta. Vi är ändå experter på det här med utveckling.

Jag saknar de stora visionerna. Varför finns det ingen som ser sambandet mellan bristande intresse för läraryrket och de avtal som lärarna får? Varför skrivs inga avtal som faktiskt gör skolan till en roligare arbetsplats? Hur kommer det sig att man så fort det kommer till kollektivavtal glömmer bort att kvalitet faktiskt alltid kostar? När ska den svenska skolan få läraravtal som genomsyras av pedagogik istället för ekonomi?

Nä, i det sammanhanget är 454 kronor en spott i havet.

Tillägg: Jag vill verkligen förtydliga att det här avtalet är så bra som det skulle kunna bli, sett ur realistiska lärarglasögon. Läser man yrkandena, tänker man på lärarnas avtalshistoria, lyssnar man bara en kort stund på orimligheten i SKLs argument så förstår man hur svårt det är att skriva kollektivavtal som faktiskt för skolan framåt Bristen på visioner kan rimligtvis inte tillskrivas endera parten utan ligger snarare i kulturen som omgärdar lärarnas avtal. I min bok är Mathias Åström alla lärares svurna beskyddare.