Jag är tillbaka hos sexåringarna på Moderna Skolan som jag bloggat flera gånger om. Solen skiner, barnen har varit ute nästan hela dagen och de flesta har börjat tröttna och är nu inomhus. Jag är inne och har koll på dem som är där medans min kollega håller koll utomhus. En flicka kommer in i hallen med gråten i halsen.
Jag: Vad är det som har hänt vännen?
Diamantflickan: Det är inget.
Jag: Jag ser att något har hänt…
Diamantflickan: Jag saknar min mamma…
Jag börjar göra min grej och någon gång längs med vägen frågar jag om hon tror att mamma saknar henne när när hon är på jobbet. Flickan nickar ivrigt tillbaka.
Diamantflickan: Jag vet att hon gör det. För jag städar så bra på hennes kontor!
Förresten blev det Diamantflickan som fick namnge min B-uppstas i pedagogik…
Kommentera