Det är lunchtid och jag sitter i matsalen med fyra av mina elever (tio och elva år gamla). De berättar om en hemlig shoppingtur till det lokala köpcentret och hur de överraskade sina föräldrar med Alla Hjärtans Dag-presenter.
Barn #1: Min mamma började tillåmä gråta!
Barn #2: Va!?
Barn #1: Jaaaa… Lite för att hon inte köpt nåt till mig men mest för att hon blev så glad.
Barn #3: Jag kan inte riktigt se din (Barn #1) mamma gråta.
Barn #4 (gör en insikt): Jag kan inte föreställa mig KILLFRÖKEN gråta!
Alla barnen skrattar åt tanken.
Jag: Jag har lite svårt att föreställa mig hur ni ser ut när ni gråter.
Barn #1: Va!? Jag gråter ju jämt!
De andra instämmer.
Barn#1: Jag tillåmä skrattar när jag gråter…
Jag: ???
Barn #3: Hon menar tvärtom.
Jag: Jaha, jag trodde…
Barn #2: Kolla här!
Hon stirrar stint på Barn #1 utan att blinka med ögonen. De stirrar i en stund innan båda två börjar storgråta (och gspskratta). Min kollega går förbi vårt bord och undrar vad som pågår.
Glada Barn (i kör): Det var Killfrökens fel!
